94 dagar kvar och jag behöver skriva... att...

94 dagar kvar till knoddens beräknade dag.
Kan inte hjälpa att tänka på att om 94 dagar så var det exakt 365 dagar sedan hela familjen Eklund plus två som är oss kära hade en helt otroligt oslagbart fin dag i Sörmjöle, pappa hade bestämt att vi på hans födelsedag skulle fira livet och ingenting annat.Vi åt gott så vi storknade och skålade i snaps, såsade i solen och enbart hade det bra.
En dag jag gärna skulle leva om gång på gång på gång och omöjligt bli leds på.

Och i Påsk är det exakt ett år sedan vi satt vid den här elden. Vi hade en av de där dagarna när sjukdomen fick försvinna ett tag lite nu och då. Men jag var ledsen, och jag var rädd. Idag är jag inte rädd. Men jag skulle välja att vara rädd alla gånger om för alltid.

Jag saknar min far ofantligt mycket, att han inte ska och inte är med på resan som jag gör nu är så konstigt, ofattbart och overkligt. Men så tänker jag på honom, hör hans skratt, fäller en tår och det gör mig lite modigare. Han påminner mig fast han inte finns här att ingenting jag tar mig för är omöjligt och ingenting finns som inte går att lösa. Imorgon pressenterar jag idéer och jag vet att han kommer bli för jäkla stolt.