En tanke bara

Klicka på bilden för länken
Fick träffa en sån otroligt fin barnmorska idag. Inte för att våran är dålig på något vis, mer bara förvirrad och sugen på pension tror jag.
Den här tjejen pratade med Per som om att han var delaktig på riktigt för en gångs skull. Han har verkligen hjälpt mig så himla mycket, och han är med på varje träff. Men ändå är det som om han som kille inte ses.
Eller ja visst.
Det är inte han som ska få ut ett barn ur sin kropp och sen amma det och ha sig. Men han är ju minst lika delaktig, och nervös och har funderingar och känslor på sitt håll, sådana känslor som jag inte kan förstå. I många fall så tror jag om än foglåssningar, ont i kroppen, vätskefyllda ben osv att jag kanske har det en uns lättare. Jag känner ju i alla fall av vad min kropp säger och snällt ställer mig in i ledet och lyder.
Han.
Han kan ju bara följa med och försöka förstå ihop med sina egna känslor och funderingar.
Och när många nyblivna pappor säger att de känner sig utanför och inte vet hur de ska kunna bidra. Kanske finns det en lösning redan från början, före barnet ens kommit till världen.

Så mer för att plocka in pappan i det hela. En fråga hur han känner och hur det går är ju inte allt för svår att ställa och besvara egentligen, kanske skulle det leda till fler föräldralediga närvarande pappor.