Så har det gått ett år. Den 5e augusti. Ett datum som jag i ärlighetens namn så gärna glömmer, lägger bakom mig, aldrig mer tänker tanken på. Men så går det inte till, fungerar inte så. Jag har nu varit utan min pappa i ett år. 365 dagar utan min varma, glada, karismatiske, kloka far. Han med alla svaren eller med hjälpen när det inte riktigt gick som det tänkt sig och med glädjetårarna när det gick den raka vägen.
Jag saknar honom ofantligt mycket. Mycket så att det gör ont, varje dag, hela tiden.
Och så mycket har hänt, så många saker som han inte fick vara med om i fysisk person. Det största av allt Walter.
Men att tänka hur Walter kommer till att älska sin far är en mäktig känsla att få känna till. Den kärleken till en förälder är obeskrivbar och visste gjorde jag inte på riktigt förens den dagen han var borta, jag hade mina aningar och jag var så nära att förstå innan, men till hundra procent, icke.
Älskade pappa, jag försöker en gång till genom internet. Om du kan läsa på internet från där du är så vet jag att du gläds med mig och oss. Men jag kan inte hjälpa att sakna dig så extremt, stort, mycket. Riktigt hel blir jag nog inte. Men försöka så gott som möjligt, enbart för att jag vet att du vill. Och glömma. Det kan jag aldrig. Pappa kom hem, för jag längtar efter dig...
Men å så fint skrivet, rakt från hjärtat.. Tankarna går till er en sån här dag. I Umeå regnar det och om Guds änglar kan gråta är det nog glädjetårar för att Pelle får dem att skratta.
SvaraRaderaJag glömmer heller aldrig den här dagen för ett år sedan, även om jag gärna skulle. Walter kan skatta sig lycklig att få höra alla fantastiska historier om sin morfar och jag lovar att det berikar minst lika mycket även om han aldrig fick träffa honom.