Per hämtade oss på flyget. Walter som vid det här laget har blivit min trogna reskamrat kom in i den nya evakueringslägenheten några tio minuter senare.
Resan gick superbt den här gången, alltså lika bra som sist och det gör mig så glad, nöjd och stolt, på många sätt även så underlättande.
Lägenheten är fylld med krokiga tavlor, knasiga möbler och helt vilda placeringar.
Men den är 2 våningar upp och den är torr!
Jag ska verkligen se till att försöka göra det här stället till ett hemma så länge vi kommer behöva vistas här. Kanske är det här vad som behövs för att mjölken ska komma tillbaka. Hoppas och hoppas inte. För ärligt så är det rätt underlättande att både amma och ge ersättning. Huvudsaken är i alla fall att han får gå upp i vikt.
Nu ska jag fortsätta torka och stöka ikring
Usch vilken otur ni har, men att ni kämpar på ändå!
SvaraRaderaDet där med att stress påverkar hur mjölken rinner till har jag också upplevt. När man som mest behöver prestera så går det bara inte, och man har en gråtande bebis till följd. Beundras hur du ens orkar kämpa på, jag hade antagligen bara tyckt synd om mig själv och inte alls kunnat tänka framåt att det kommer lösa sig.
Har ni fått reda på när ni kommer kunna flytt tillbaka?
Vissa dagar då ärligt bryter jag sönder och samman. Ser inga utvägar och ångestklumpen i magen bara vägrar släppa. Stressande på helt bisarra nivåer.
SvaraRaderaMen sen så finns andra som idag då typ lägenheten som vi bor i känns okej och som om äh, vaffan, inom sin tid så kommer vi hem igen.
För två veckor sedan sa dom att vi kanske kan komma hem om typ två månader. Då till ett betonggolv. Men jag bor gärna på det ett tag så länge jag får komma hem till hemma.
Att det kan ta sån tid för lite vatten att torka ändå...
SvaraRaderaMen förstår hur du tänker. Så länge man är hemma så blir man genast lite tryggare och kan kanske ta en steg i taget åt rätt riktning!