En bra dag, att komma hem från jobbet tillsammans för att möta lägenheten som är så förtjusande. Läser några bloggar, kommer vidare till några andra nya. Läser orden satan, cancer, fan, helvette i samma mening.
Det kommer alltid vara så, den påminner, den slår undan mina fötter, den får mig att känna mig så tom, ihålig, bottenlös.
Jag vet, mer än någonsin hur glad pappa hade varit för min skull nu. Hur mycket han skulle vilja hjälpa mig att borra upp spegeln som han borrat upp till mig så många gånger förr. Hur han sett fram emot att komma hit och hälsa på, han och mamma bilandes ner. Jag saknar konceptet så fruktansvärt mycket.
Och alltid kommer den där förbaskade sjukdomen att göra sig påmind, och aldrig kommer jag kunna förlåta och gå vidare som om ingenting hade hänt.
Skiter i alla ryggontsbesvär... nu är det jag som går utomhus och skingrar tankar.
Han har hälsat på er mer än en gång sen ni flyttade in, det är jag mer än säker på. De äldre jag träffat på den senaste tiden säger att sorgen efter en älskad försvinner men att saknaden är bestående, det tror jag på. Hoppas iaf att det ska vara så.. ändå så overkligt dum sjukdom! Jag saknar dig även fast jag just pratade med dig. Puss på dig och magen!
SvaraRaderaKloka äldre!
SvaraRaderaSaknar du med bönan!! <3
styrkekram till dig!
SvaraRaderaLejnox, tack!
SvaraRaderaJag tror som tant Angelica att han minsann har varit där redan. Även om du ju förstås önskar att han kunde komma dit på riktigt. Men det är inte rättvist alla gånger.
SvaraRaderaKram