Det här med att inte ha sitt eget hem tär lite på krafterna. Visst, man ska inte klaga,men visor om att vi har tak över huvudet och en försäkring folk har det värre besparas gärna. Det är ändå hemskt, för jag tycker det.
Jag saknar allt med att inte ha vår egna dörr att gå in igenom. Allt blir så mycket krångligare, svårplanerat, långsamt, dyrt.
Fast på det så ser jag till att njuta varenda sekund jag bara kan här på hammarö. Här är det lugnt och skönt, en massa tv-kanaler om det regnar, och en altandörr att öppna så smattret på taket kan få spridas inomhus. Om det är sol så kan det hängas tvätt, lösas korsord, eller vad som helst man kan ha en altan till. Det är lyx i hemskheten tycker jag nog allt.
Den här teorin om att inte se allt så positivt jämt och påtvingat, utan tillåta sig att bli arg, leds och ledsen för att sedan låta positiviteten vara naturlig och riktig gillar jag och tror på massor. Har i alla fall prövats extremt den sista månaden hos skrivande.
När jag tvingat mig allt för hårt till att "stay positive" så har det bara brakat och rasat sönder. Har jag istället blivit leds, eller reagerat så som jag känt oavsett positivt eller ej har det automatiskt känts lättare. Kanske förstår någon vad jag mena, då är det ju bra
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar